Samma dröm igen. Detta händer bara inte. Det är säkert bara något tillfälligt. Undra om det finns någon där ute som bor så... Det måste det väl göra? Jag känner mig så trött, jag kanske ska sova lite till, få se om drömmen är kvar, det kan den inte vara. 

                                                           ***

Jag vill rymma till Sverige. Men inte pappa, han litar inte på mormor som säger att allt är så bra i Sverige. Jag tor henne det verkar som ett bra land, i alla fall det vi fått höra ifrån mormor. Hon skulle aldrig ljuga för oss. Hon skulle inte vilja att vi råkade illa ut. Nu kanske jag får lov att fly själv. Om jag sover lite kanske dom är tillbaka när jag är vaken. 

Det är mörkt. Jag vet inte om det är för att jag är instängd för att jag nyss vaknat eller för att det är natt. Det är tyst också. Jag är inte hemma. Jag ser ingenting, eller jo bara lite blått sken ifrån en vägg, kanske ett fönster. Det ser ut som om det är galler för fönstret. Jag rör på min högra arm men den sitter fast. Det gör ont runt handleden när jag rycker hårdare. Jag tar den andra handen för att känna vad det är som sitter fast runt min arm. Det är något hårt typ stål eller järn. Stålet, eller järnet, sitter fast i en kedja. Den är också hård. Kedjan leder till väggen som jag lutar mig mot. Plötsligt ser jag något i andra delen av rummet. Det är något stort, typ två meter. Det verkar vara en människa. Rädslan har ännu inte greppet tag om mig, jag skriker inte förrän den där figuren går in i det blåa skenet i mitten av rummet. Det är en man, och i handen håller han en yxa. Rädslan strömmar igenom mig. Jag ställer mig upp, jag skriker. Han kommer närmare och närmare tills han stannar upp.

-Du är ju bara ett barn!

-Vad är det med det då? Skada mig inte snälla jag ber dig!

-Jag har inget val. Gör jag det inte dödar dom mig. Jag är gisslan som du.

-Jag har hela livet framför mig!

-Det hade jag också!

-Snälla, låt bli!

Han skär mig i armen och jag skriker.

I handen har han något mer, en piska. Han säger åt mig att vända mig om. Jag tvekar men gör det. Han piskar mig fem gånger sen går han ut. Han kastar åt mig en tröja. Först förstår jag inte varför men sedan märker jag att jag är naken.

-Jag kommer tillbaka i morgon. 

Jag gråter. Det gör så ont. Det här hade aldrig hänt i Sverige! Varför dödar dom mig inte bara?

// Ida

Hej, lite försenat sorry, men nu kommerren ;) <3

Klockan är åtta prick. Jag orkar inte gå upp orkar inte gör något. Jag ligger kvar i sängen och tänker på drömmen. Det var mysko. När jag väl kommer upp går jag raka vägen ut. Jag har tydligen somnat med kläderna sen igår på. När jag kommer ner är inte mamma där. Jag går rakt till kyrkogården. Jag sätter mig vid pappas grav. Jag saknar han så mycket.  Jag är trött och himlen är mörk. Som i mitt rum. Det är som om någon vill att jag ska somna om och drömma den där drömmen igen. 

                                                                ***

Jag sätter mig i ett hörn och bara väntar. Det är krig i vårt land. Dom kan ha rövats bort ifrån hemmet. Jag älskar min pappa även fast han är som han är. Jag vill inte bo ensam med mina bröder. Vi skulle inte klara oss. Utanför hör jag skrik, inte sådana skrik jag brukar höra de här skriken är annorlunda, mer skrämda. Jag kryper ihop lite till pressar benen mot magen. Jag är rädd. Jag ser soldater utanför dörren. Nu är det över, Dom går säkert igenom skolan också. Då blir jag ensam, bara jag inte ens några bröder. Plötsligt känner jag något vått på kinden. Det är tårar. Jag gråter men försöker tvinga mig själv att vara tyst. Tänk dom som inte behöver göra såhär varje dag tänk att det finns dom som inte behöver vara vettskrämda, dom som kan äta sig mätta och har demokrati i deras land. Jag vet bara ett land som är så bra, där nästan ingen behöver leva i förtryck, där alla tas om hand, där det inte finns slumområden och där alla har ett bra liv, Sverige. Där bor min mormor, min morfar dog på väg dit. För några år sedan, när vi hade demokrati här så fick vi ett brev. Det langades ut via styrelsen i Sverige till våran styrelse som gav det till oss, som letade upp oss och gav det till oss. Det är förvånande vilken skillnad det är emellan för några år sedan och nu. Sverige är fantastiskt.

// Ida